inuti mig bor en frustrerad och försmådd surgubbe, som hela tiden vill ut. jag är jävligt bra på att hålla honom tyst, men ibland lyckas han, likt en smygfis, tränga ut när det inte alls lämpar sig. och när det egentligen lämpar sig för ett riktigt surgubbande, väljer han att hålla en låg profil.
jag försöker att leva med den där surgubben så gott det går och acceptera att hans åsikter ofta faktiskt är vidkommande. jag ger honom små näsdukar som han kan torka sina bittra små tårar i. jag ger honom en vevgrammofon han kan pilla med när det blir lite jobbig stämning.
jag lovar honom att jag ska låta honom få tala till punkt för en gångs skull. men han blir så förbannat tjurig, och vägrar säga ett pip.