bereden eder på gnällfest.
idag råkade jag ut för en olycklig kaffeautomat-incident.
automatkaffe brukar ju som bekant inte vara så najs. jag brukar därför inte bemöda mig med att köpa sånt. dessutom är de så ofta trasiga eller knepiga att handskas med. men idag var det kris. jag åkte öresundståg ifrån landskrona, på en vrålande tom mage och en farligt blodsockerfallande hjärna. eller vad man ska kalla det.
jag hade skippat lunch och tänkt att jaja. lite hunger är väl inget. jag står ut. att jag inte är en särskilt trevlig, munter eller klyftig person då jag struntat i mina basala behov, är ju en sidosak.
men när jag insåg att jaha, jag måste cykla hem från malmö c sen(kommer inte att kunna hämta imorgon pga anledningar) beslutade jag mig för att lite chokladkaffe skulle bli min tillfälliga räddning. det fick vara värt de 10 svenska riksdaler automaten krävde.
på automaten var en lapp påtejpad, den varnade: denna automat ger inte växel. lägg i exakt tio kronor. det stod likadant på både danska och svenska. jag räknade följaktligen ihop de mynt jag hade: 15 kr. stoppade ner den påbjudna summan i myntspringan. kikade på saldot: 8 kr. Men vafan! tänkte jag. funderade lite.
är det värt det att mista tio kronor. och inte få en kaffe. eller är det värt att stoppa i fem kronor till. och få en kaffe? när man så desperat behöver den?
jag valde det senare.
ger maskinen med sig?
hell no. vad gör man i den stunden?
jag stod och stirrade på maskinen. den hade tagit ifrån mig allt hopp om tillfällig sinnesro och koffeinboost inför den långa cykelfärden hem. jag var så trött och hungrig vid det här laget att jag kände mig gråtfärdig. sorgsen. förbannad. det här hade plötsligt blivit personligt.
jag letade efter biljettkontrollanten. efter ett tag lyckades jag få med mig henne. hon lyckades genom knappmixtrande trycka ut växel åt mig. 7 kr. bättre än ingenting. jag berättade om händelseförloppet. hon förklarade att lappen inte innebar att man skulle mata in det exakta beloppet i mynt för att slippa besvikelsen det innebär att inte få växel efteråt. nejnej. det var inte alls vad lappen innebar. den innebar nämligen att man skulle lägga en tiokrona i maskinen. inga andra mynt funkade.
alltså. jag är inte arg på världen. eller så. det vore fjantigt. iallafall pga en automatkaffe.
ibland funkar inte universum som man skulle vilja. ibland har jag tur. ibland inte.
men det hade varit lite mer logiskt om de hade skrivit "använd enbart tiokronor" eller använt en bild av en tiokrona eller något i den stilen, än den formulering de valt att köra med. det surar jag över.
ja. faktiskt.
då hade jag sluppit bli av med några mynt.
ni hade sluppit mitt gnäll.
biljettkontrollanten hade sluppit gå ifrån sitt... biljettkontrollerande.
och jag hade kanske fått någon att växla mina pengar till en tiokrona. (och fått min kaffe. och lyckats cykla hem. och ödslat energi på något roligare än att gnälla(jag tycker egentligen inte att gnäll är så jävla kul).)
kaffeautomaten hade tjänat in en tia istället för åtta spänn.
alla hade vunnit på det.
men nu blev det inte så.
jag satt och surade. funderade på hur jag skulle rädda den här dagen.
kom på att jag hade kuponger på Max. gick dit, köpte en Triple Cheese, de kostar 75 kronor, jag fick 15 kr rabatt.
jag gillar kuponger. har varit mycket reklam för den där burgaren dessutom. så jag var smånyfiken. jag brukar ju inte köpa stora, dyra burgare, men idag kände jag mig deppig. all reklam hade stigit mig åt huvudet: jag skulle UNNA mig en asnajs burgare. det kanske kunde muntra upp mig. när jag kommer hem kommer jag att må bra, tänkte jag. När jag kommer hem, kommer jag att orka göra nåt vettigt.
Tänkte jag.
så.
jag får min burgare. jag knaprar i mig lite pommes för att förbereda magsäcken på vad som komma skall. efter all hunger och leda skulle den få sig en riktig matfest. jag öppnar locket på den lilla hamburgerlådan.
och möts av besvikelse:
där i ligger en sorgsen, platt, smågrön burgare. den ser ut som om den stått hela dagen. på ett varmt ställe. som om den typ... smält. den ser ut som en jävla bakteriehärd. så jävla oaptitlig. det är tre sorters ost på den. osten har fått något märkligt... hölje. det ser ut som mjölk som fått skinn ungefär. och nån sås. eller dip. den stinker. och inte på ett bra sätt.
jag är illamående av hunger. jag är illamående vid åsynen av burgaren.
men jag äter den. mot bättre vetande. jag var ju så hungrig. att klaga fanns inte. jag var ju så hungrig och Max brukar ha goda burgare och jag ville inte gnälla och blahi blaha bla bla bla. alltså: jag åt min jävla 75-kronorsburgare.
var det värt det? frågar ni er kanske.
jag frågar mig själv det.
jag blev ju mätt. men att vräka i sig processerad och visuellt oaptitlig mat när man redan är illamående. det säger ju sig självt. det är inte så najs. illamåendet blev såklart värre.
jag tyckte synd om djuren som fötts upp och slaktats enkom för att denna burgare skulle komma till(och att det inte ens blev en bra burgare). och lite om mig själv. för att jag mådde så räligt.
jag vet att man inte får tycka synd om sig själv. men jag gjorde det ändå.
jag satt i bortåt 40 minuter efteråt och läste tidningen och försökte råda bot på illamåendet. cola. salt. stillasittande. kaffe. nope. inget hjälpte.
när jag försökte cykla hem höll jag på att få kväljningar. så jag gav med mig. jag ledde cykeln istället.
det hade iallafall slutat regna. solen började gå ner och det var en fin kväll.
och jag hade iallafall fått läsa tidningen.
och bli mätt.
kom hem för ca 5 timmar sen. illamåendet har nästan gått över helt. jag har ätit ett pyttelitet äpple, dricker lite mynta-te och skedar i mig lite fil. det känns bra. känns lagomt.
känns som om jag kan gå vidare med mitt liv.
känns som om jag lärt mig något.
att jag måste börja ha snacks med mig. kanske cashews. kanske bananchips. kanske knäckebröd.
att reklamer är ju bara till för att skit ska verka lite glamorösare.
och att jag gör fullständigt rätt i att vara skeptiskt inställd mot kaffeautomater.
