yo.

idag hängde jag på kontoret. känns najs. har sett x antal kaniner. hade med mig kaffetermos och cashewnötter ifall jag blev där ett tag. och det blev jag. har varit seg och feg inför skrivande på sistone. hjälpte att få vara ensam, utan internetuppkoppling(alltså. det ska finnas men jag har hört rykten om att det bara fungerar i köket. och iallafall idag var jag lite för folkskygg för att sitta i köket). så att. ja.

något USB-minne med utkast och material hade jag inte med mig, det är borttappat, och jag kunde inte överföra annat än bilder från surfplattan jag hade med mig. känns märkligt att det blev så. men nu blev det så.

sakta fick jag inse att nej. antingen går jag hem eller så får jag skriva nytt. inse det skrämmande i att skriva helt nya grejer när man dragit sig för det i ca 5 månader. iallafall när det gäller projekten. jag kan inte skylla det på annat än feghet. att det skrämmer mig att hålla fast vid en(eller ja, det är ju egentligen två, men ändå) idé i ett helt år. att verkligen färdigställa något. det är ett stort steg för mig. jag är verkligen typen som slänger ur sig utkast och idéer hit och dit, men oftast lämnar dem halvfärdiga.

så jag vågade först inte alls. värmde upp med att läsa, lyssna på ljudbok, läsa mer. fundera på vad fan jag skulle ta mig till för att komma igång. jag såg en bok med skrivövningar. just den bok jag tänker köpa själv när det blir läge. Annes bok med 95 skrivövningar. Anne är alltså huvudlärare på Skrivarlinjen. hon är en jävligt bra lärare. och det är jävligt bra skrivövningar. så jag valde ut två stycken övningar jag kunde dra igång med. satte på random musik på mobilen. satte igång med den ena.

plötsligt hade det gått nästan två timmar och jag hade ett textdokument fullpackat med text.
och en chockad hjärna. den var inte beredd. min mage mullrade. det här hade jag inte riktigt väntat mig.  att det skulle kännas så bra och gå så bra. näe.

jag har ju inlämning på onsdag kväll, det blir kanske inte den mest sammanhängande, originella eller välarbetade textmassan jag lämnat ifrån mig. men det känns som om jag kommit över det mest oöverstigliga hindret jag sett inför det här läsåret: att ta mig ur skrivkrampen.

för det handlar ju inte om att de första utkasten ska vara nobelprismaterial. jag satsar inte på nobelpriset direkt, inte med mina första projekt. hell no. jag tänker göra mitt bästa och göra det här för att jag vill det. för att jag älskar att göra det.

just nu handlar det mest om att försöka glömma allt vad perfektionism, finlir, måttfullhet och redigering heter. att bara skriva och låta textmassorna och idéerna dra iväg mig.