glad. betuttad i en fin en. vi ses inte ofta men när vi gör det, är det fint, jag är uppe bland molnen lite. fastän jag är stressad och nervös. det beror ju på antologiinlämningen nästa vecka. men. ja. le stress. jag varvar ner lite med att sortera och rensa saker. jag har för mycket saker. måste sälja av och ge bort en massa. om det finns nåt ni behöver eller vill ha, skriv! kanske jag har det ni behöver. jag är också villig att byta mot t ex frön, strumpor, tavelramar eller förbrukningsvaror. eller ett jobb. det vore gött. eller tips om utbildningar.
ni får skriva även om ni inte vill byta nåt. det vore okej, promise.

en grej som är halvfin. jag berättade för mamma att jag var ute och öl med min vän och att hon sov över. varpå mamma hävde ur sig "hade ni sex eller." hon sa det med hånfullhet eller nåt annat. jag vet inte vad. lite förakt. äh. jag vet inte. men jag blev lite glad. faktiskt.
till saken hör att hon alltid, då jag sagt att jag dras till kvinnor(eller rättare sagt, individer istället för kön(även om det kan vara ytterst trevliga kön att bekanta sig med)) stött ifrån sig, påstått att jag inte vet vad kärlek är, att jag blandar ihop känslorna, att det är vänskapliga känslor, det jag känner. att det är en fas. etc etc.
jag brukar säga att "mamma, du har ingen jävla aning om vad jag känner." ibland eskalerar det därifrån till ett bråk, men oftast har det slutat i tystnad+den där känslan av att Oj. Du vill inte förstå eller acceptera mig. Vad kan jag göra åt det?

jag tror att jag var fjorton då jag berättade(för första gången, det har varit en sån där återkommande grälgrej genom åren) för mina föräldrar. mamma reagerade med att inte acceptera det, pappa var bara tyst.
jag har fortfarande ingen aning om vad han tänker/tycker om saken.
kanske är det fjantigt att jag vill veta det. jag har försökt lirka det ur honom. stone face.
varje gång det kommit upp har de tagit exakt samma ställningar. jag har fått konstatera att, ja, de kanske inte vill förstå eller visa nån entusiasm i frågan, men de tolererar mig iallafall. finns inte acceptans är kanske tolerans det näst bästa. de har ju älskat mig oavsett.
så. vad har jag att klaga på. de är inga hemska personer. de kanske bara inte vet vad de "ska" göra.

det jobbiga har väl varit att jag inte känt att jag kan prata med dem ickeheterosexuella grejer. jag har dolt en jävligt stor del av mig själv för dem för att jag känt att det inte var välkommet hemma. jag har pratat om dejter och förälskelser som "kompisar." mycket för att jag inte alltid orkar ta diskussionen, för att den ofta slutat i tårar och/eller skrik. jag har hittills bara haft en flickvän, så det har funkat att säga "jag ska åka och träffa en kompis sen." och så är det inget mer med det. men det har ju också gjort att jag inte satsat på att vara i förhållanden.
jag blir kär i människor hit och dit. som en kärlekskulspruta typ. bara öser. men jag vågar aldrig hoppas på att någon ska känna nåt ömsesidigt. jag har gått runt och njutit av att vara kär. tänkt att om det aldrig händer nåt, gör det inget, att vara hemligt kär kan vara som att suga på en jävligt god och len karamell. eller kola. eller choklad. beroende på. och inleder vi inte nån historia, finns det ingen risk för att den slutar olyckligt. alla slipper bli sårade. det enda trista är att inte få agera efter de känslor en har. och att alltid, evinnerligt, vara hemligt kär.

nå, jag hade en flickvän ett tag. den enda flickvän jag haft. jag har ju haft flings och ragg och hångel och ligg och romantiska intressen. men bara en flickvän. det var i ett halvår ungefär. i gymnasiet. vi sågs inte så ofta. jag bjöd hem henne två gånger. kanske tre. en gång på min födelsedag. det var en stor grej för mig. middag med familjen och tjejen. hjälp. tycker alltid att sånt är nervöst, awkward. jag minns inte mycket. minns att vi åt quorn med vitlökssås och att vi pysslade med kassettband efteråt. jag minns att det var typ middagmedlindaskompisstämning runt bordet istället för förstamiddagenmedlindasflickvän/pojkvän/kärestastämning. litiofs kan jag vara överanalytisk. men jag vet inte. iallafall. jag var glad att vi var där. allihop. och åt tillsammans. det var stort för mig. som sagt.

självklart har jag ju av och till, som den lilla tonårstrotsaren jag var, försökt rucka på gränserna för vad jag och mamma kan prata om. jag var inte så trotsig som jag annars kunde vara, men jag försökte få ett känsligt ämne att bli mindre känsligt. jag är, lustigt nog, den konflikträdda typen men avskyr ett status quo. så jag gjorde småsaker. vardagssaker. jag bar pins. jag berättade att jag haft en thing för Posh Spice och Ariel i lilla sjöjungfrun. jag sa uppskattande saker om heta kvinnor, på teve t ex. jag gick i regnbågsparaden. jag visade bilder på mig själv i regnbågsparaden. jag läste högt ur tidningsnotiser som behandlade hbtqifrågor. jag tog upp hbtqifrågor vid matbord, i bilköer, i mataffärer, framför teven. jag berättade om tjejer jag varit och var kär i. jag berättade om vänners ickenormativa liv. jag försökte rucka oss ur status quo.

nå. det som gjorde mig lite glad när mamma hasplade ur sig det där idag - har ni haft sex eller - är att hon inte förnekade min sexuella läggning. för mig är det ett gigantiskt steg framåt. för det ville jag delvis dansa runt bordet.
delvis ville jag ropa JA, VI HADE JÄVLIGT MYCKET SEX, OCH DET VAR SÅ JÄVLA NAJS. delvis ville jag säga: ja. själv då?
delvis ville jag be henne dra åt helvete med sin jävla attityd.
jag gjorde inte det.

jag tog ett djupt andetag, sa: ledsen, mamma, men det har inte du med att göra.

en stund senare sa hon: är du kär nu då? (med samma tonfall och attityd som innan, dvs nedlåtande)
jag sa: ja. jag är lite kär.