läste ut Lilla Stjärna imorse. har fått vargar på hjärnan. det är najs.
det är jävligt kallt ute. det är kallt på kontoret också. man kan använda elelementet och vira in sig i filtar och hålla värmen ett tag. var bara jobbigt när jag fick vänta på stadsbussarna. de var försenade båda två, att sitta utanför tandvårdshögskolan med ett dunkande huvud(japp, huvudvärk), illamående pga huvudvärken och fötter så kalla att det skar i dem. det var inte nån hit.

brukar inte tycka att det är nån större deal med förseningar, tid är bara tid. men när väntan är förenad med smärta och köld. ja. då sitter jag inte och flinar. då huttrar jag, hänger läpp, känner dödslängtan. och när folk dessutom ska trängas(palla det, när man är som en frusen fiskpinne, rädd att knäckas på mitten) är det nog gött att jag inte har på mig några sprängmedel. jag går på bussen, betalar, går och sätter mig, åker hem, tar en paracetamoltablett eller två och lägger mig i fosterställning ett tag i mörkret. så länge smärtan inte eskalerar är det okej. man stirrar in i mörkret och önskar att det var ännu mörkare. man försöker att inte tänka så mycket. ju mindre man tänker och gör, desto mindre minns man av stunden i efterhand.

efter ett tag orkar man äta fil, titta på ett avsnitt av Uppfinnarna och tända adventsljusstaken. man sätter på ett avsnitt till. pausar. gör en smoothie. tittar vidare, börjar må helt okej. värmen sprider sig sakta i kroppen liksom druvsockret. man bestämmer sig för att ja. nu klarar jag av belysningen i badrummet. man kissar. upptäcker att man har mens. känns rimligt. tack, kroppen. klockis.

är så där skönt utmattat trött i kroppen. ska ta en macka och sen dimpa ner i sängen a
á la död fisk(många fiskreferenser idag. det är en sån dag).
tjo.